Bilen eller livet?

Fyra dagar har gått av mitt mellan-två-jobb tillstånd, och hittills känns det rätt bra må jag säga. Jag har varit på ett par intervjuer, pratat med olika företag och sökt fler jobb. Samtidigt har jag haft tid för allt man bara vill hinna med hemma, fylla kylen med god mat, få bort all smutstvätt man aldrig hinner med, se till att det är fint hemma. Låter ju väldigt trist men det är ganska tillfredsställande faktiskt. Och bara känslan att man hinner är ju oslagbar! Måste hinna gå köpa vin till helgen - inga problem. Måste göra klart nästa veckas retorikuppgift - inga problem. Måste ta upp träningen igen - inga problem det heller!

Många frågar och är nyfikna på varför man som fast anställd väljer att säga upp sig utan att ha något nytt jobb klart, hur ska man klara sig? Jag är så glad att jag både har modet och möjligheten att välja att tänka på mig själv ett tag. Jag tror att jag kommer hitta ett bra jobb relativt snart, jag kan få en bra dos av det sociala via mina vänner trots att jag just nu saknar den dagliga gemenskapen med kollegor, och jag har en sambo och sparade pengar för att leva på åtminstone några månader. Och face the fact, de flesta vill inte säga upp sig för att de är vana vid en viss livsstandard, oavsett hur mycket de än vantrivs på jobbet. Det handlar om pengar. Man har skaffat sig sitt hus, sin bil, blivit van att resa och shoppa. Och så fastnar man i konsumtionen och prioriterar ner sig själv. Hellre spara till bröllopet, den nya bilen, att kunna resa dit och dit, än att lägga pengarna på att bara vara. Alla har såklart ett fritt val att lägga sina pengar på precis vad man vill, men det kan vara en bra tankeställare, hur länge har man egentligen glädje av den där nya saken man köpte? Och pengar är inte en sådan stor grej, det kommer faktiskt nya som en fin kollega till mig sa!